Cykelhjälmar

Konsumentverket har haft säkerhetsriktlinjer för olika hjälmar sedan slutet av 1970-talet. Dessa hade tagits fram av verkets experter i samarbete med en av världens då ledande trafikskadeforskare, nämligen professor Bertil Aldman vid Chalmers i Göteborg. Kraven byggde huvudsakligen på ett stötupptagande och ett kraftfördelande prov och utgångspunkten för metoden var att balansera säkerhetskraven mot andra krav, bland annat vikt och möjlighet till snygg design. Riktlinjerna för cykelhjälmar fastställdes av Konsumentverkets styrelse under 1985. Utvecklingen på den svenska marknaden visade att metoden var framgångsrik. Försäljningen och användningen av cykelhjälmar ökade kraftigt under senare delen av 80-talet och bara tanken att i ett europeiskt förhandlingsarbete behöva avstå från vad vi uppnått kändes avskräckande.

Från svensk sida förekom en viss oro för att det saknades klara och entydiga tekniska och medicinska motiv till de metoder och gränsvärden som fastställts i de svenska riktlinjerna, men det visade sig senare att samma argument var lika relevant för andra länders förslag.

Vad beträffade det kraftfördelande provet som var rent unikt för Sverige blev förhandlingen komplicerad. Flera länder krävde att mätmetoder måste vara väl etablerade. Det var naturligtvis tveksamt om just denna metod kunde betraktas som väl etablerad internationellt även om den i vissa internationella sammanhang hade fått stor uppmärksamhet. Några länder ansåg även metoden vara design restrictive. Den skulle därmed negativt påverka möjligheterna att tillverka hjälmar med goda komfortegenskaper. Man ansåg även att metoden, de facto, saknade relevans för det den var avsedd för nämligen att utgöra ett ytterligare säkerhetsprov utöver det stötdämpande provet. Alla hjälmar som uppfyllde kraven i det stötdämpande provet klarade enligt vissa kritiker nästan automatiskt även det kraftfördelande provet. Det slutade med att vi från svensk sida tvingades släppa vår egenutvecklade metod, men vi fick i utbyte ett engelskt prov som gick under benämningen kantstensprovet. Efter en serie tester i samarbete med dåvarande Statens Provningsanstalt kunde vi konstatera att det engelska provet visserligen var något hårdare men inte så mycket att den svenska säkerhetsfilosofin på något sätt gick förlorad. Förhandlingen om nya europeiska krav på cykelhjälmar komplicerades ytterligare av att vi parallellt sökte fastställa motsvarande krav på cykelhjälmar för barn med ett utlösningsbart säkerhetsspänne.

Efter många turer kunde även tyskar övertygas om att de nordiska erfarenheterna och den svenska säkerhetsfilosofin skulle ge mycket goda europeiska standarder. I sammanhanget kan poängteras att försäljningen av cykelhjälmar senare ökade dramatiskt i Tyskland.